About ”Lean Healthcare”

http://www.leanhealthcareperformance.com/leanhealthcare/leanhealthcare.php

Lean Healthcare Philosophy

American healthcare is in crisis. The industry is struggling with skyrocketing costs, poor quality, nursing shortages and employee dissatisfaction- all symptoms of deeper problems inherent in the system itself.

More and more healthcare providers are realizing the imperative of improving quality and safety and eliminating waste as strategies for responding to the challenges. Enter Lean Healthcare, the ”how to” of managing change and creating continuous improvement.

As led by Healthcare Performance Partners (HPP), Lean Healthcare is not just another project: it’s a way to transform your entire organization into a safe and high-quality, high-performing healthcare delivery system.

Lean Healthcare can eliminate many obstacles to excellence, such as cumbersome information technology systems, worker frustration, and inadvertent errors and oversights that can increase patient safety risks. Surprisingly few improvements require costly or sweeping high-tech fixes. Most often, simple, well designed interactions based on scientific observations and experiments bring nearly unimaginable improvement, fast.

Thoughtful design, rapid implementation, and continuous experiments and improvement are the hallmarks of Lean Healthcare.

Annonser

”Vi ska förändra attityden till alla som är psykiskt sjuka”

DN.se                                                                  OPINION                                                              

Måndag 5 okt 2009

 ”Vi ska förändra attityden till alla som är psykiskt sjuka”

Publicerat 2009-10-01 00:50

Regeringen presenterar nytt program i dag: Kunskapen om och attityderna till personer med psykisk sjukdom måste förändras. Människor som lider av psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning möts ofta av okunskap, både i vården och i samhället i övrigt. Nu presenterar vi ett program som ska förändra detta. Företag ska engageras för attityderna i arbetslivet, attitydambassadörer ska utbildas, massmediernas beskrivning av psykisk sjukdom ska analyseras. Målet är att göra människor bättre rustade att möta psykisk ohälsa. Det ska vara lika naturligt att prata om den som att prata om benbrott eller hösnuva, skriver Göran Hägglund och Maria Larsson samt Carl Älfvåg, generaldirektör på Myndigheten för handikappolitisk samordning.

För ett antal år sedan beslutade sig landstinget i Dalarna för att låta en psykiatrisk öppenvårdmottagning ha sina lokaler i samma hus som den lokala vårdcentralen i Gagnef. Personalen var från början ganska skeptisk. Hur skulle de kunna ta hand om alla svårt psykiskt sjuka och kanske våldsamma personer som skulle samlas i väntrummen?

Döm om alla inblandades förvåning när det visade sig att majoriteten av patienterna på den nyöppnade psykiatriska mottagningen var exakt samma patienter som redan hade gått till vårdcentralen i många år. Det var samma personer som sökte för värk i leder i den ena delen av huset och för nedstämdhet i den andra. Den upptäckten var en ögonöppnare för personalen och ledde snart till både nya arbetssätt och en helt ny förståelse för psykisk sjukdom.

Det finns många människor i Sverige som lever med en psykisk funktionsnedsättning, drabbas av en psykisk sjukdom eller har erfarenheter av psykisk ohälsa. Mellan 20 och 40 procent av befolkningen uppger att de lider av psykisk ohälsa. Omkring 50 000 personer i Sverige har en schizofrenidiagnos och cirka 1–2 procent av befolkningen har en personlighetsstörning.

Dessa människor möts alltför ofta av okunskap i vården och samhället i övrigt. Det brister i tillgången till kompetent personal, arbetssätt och organisation, det brister i resurser och i samverkan mellan myndigheter, en stor andel saknar sysselsättning och det finns en överdödlighet i gruppen. Evidensbaserade metoder används inte heller i den utsträckning som är möjlig eftersom det saknas strukturer för hur kunskapen ska implementeras. Ja, listan på sådant som inte fungerar tillfredsställande inom psykiatriområdet kan göras lång. Detta vill regeringen, inom ramen för statens ansvar, göra något åt.

När regeringen tillträdde inleddes en omfattande satsning på psykiatriområdet med den nationelle psykiatrisamordnaren Anders Miltons förslag i betänkandet ”Ambition och ansvar” som grund. Regeringen har gått från ambition till handling, och psykiatrin är nu ett av regeringens mest prioriterade områden för att stärka välfärden. Satsningen omfattar 900 miljoner kronor per år och innefattar kompetensutveckling för vårdpersonal, sysselsättning för personer med psykisk sjukdom, satsningar på barn och unga och kvalitetsutveckling. Regeringens målsättning är att psykiatrisatsningen ska leda till konkreta och hållbara förbättringar.

Det är ingen lätt uppgift och det är inget som regeringen kan klara på egen hand. Landsting och kommuner har det huvudsakliga ansvaret för vård- och stödinsatser, både vad gäller kvalitet och finansiering. Förbättringsarbetet måste därför bedrivas gemensamt. Men det räcker inte.

Psykisk ohälsa är alltjämt något tabubelagt, något man inte gärna talar om trots att det är ganska vanligt. Vi ser tecken i samhället på att psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning leder till att personer inte släpps in i olika sammanhang. Detta kan i sin tur bidra till att en person med psykisk funktionsnedsättning upplever sig ha små chanser till att utvecklas, känner sig ovälkommen och inte blir delaktig i samhället.

Satsningen på förbättring och utveckling inom psykiatriområdet kommer inte att leda särskilt långt om vi inte samtidigt förändrar attityden till personer med psykisk sjukdom. Om föräldrarnas kamp för att barnet ska få rätt diagnos skrattas bort av skolpersonalen med ord som att ”alla barn har svårt att sitta still, det växer bort” eller om de trevande försöken att berätta om faderns självmord möts med tryckande tystnad vid fikabordet på jobbet är det svårt för oss alla att våga sträcka ut en hjälpande hand till någon som behöver den eller själva söka hjälp i tid.

Ibland leder svåra händelser i samhället till att vi pratar mer om psykisk ohälsa. Efter stora katastrofer som drabbar många och som slås upp stort i medierna, som ”Estonia”-katastrofen eller tsunamikatastrofen, talas det mer om sår i själen och om hur man hanterar mörkret i livet. Och i till exempel USA har debatten om psykiatrisk vård tagit fart efter den senaste tidens stora antal självmord bland hemvändande amerikanska soldater som tjänstgjort i Irak och Afghanistan.

Men vi ska inte behöva ha krig och samhällskatastrofer för att ändra våra attityder till psykisk sjukdom. Vi behöver ett aktivt och medvetet arbete för att samtalet om psykisk ohälsa ska bli något tillåtet och normalt i vårt samhälle.

Därför presenterar regeringen i dag tillsammans med Handisam ett riksomfattande program för att öka kunskapen om och förändra attityder till personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. Programmet har tagits fram av Handisam i samarbete med nätverket Nationell samverkan för psykisk hälsa (NSPH), Sveriges Kommuner och landsting och andra myndigheter.

I satsningen ingår att engagera företag som ska arbeta med att minska negativa attityder till psykisk sjukdom i arbetslivet, utbilda attitydambassadörer, skapa regionala mötesplatser där människor med och utan erfarenhet av psykisk sjukdom ska kunna mötas, analysera hur personer med psykisk sjukdom beskrivs i massmedierna och driva annonskampanjer riktade till allmänheten. Huvudmålgrupp för kampanjen är människor mellan 25 och 45 år eftersom det är i den åldern personer har många i sin närhet – vänner, anhöriga och arbetskamrater – som drabbas av psykisk sjukdom. Målet är att förändra allmänhetens syn på psykisk ohälsa – egen eller andras – och göra människor bättre rustade att möta den. Handisam kommer att få sammanlagt 24 miljoner för uppdraget. Satsningen ska pågå till och med år 2011.

Liknande kampanjer har redan bedrivits i länder som bland annat Frankrike, Spanien, USA, Storbritannien, Skottland, Australien och Nya Zeeland, många med goda resultat. Efter den skotska kampanjen ”See me” kunde man till exempel se en nästan 60-procentig nedgång av negativ attityd till psykisk sjukdom i medierna, och 85 procent av personer med psykisk sjukdom bedömde att de efter kampanjen var mer öppna med att berätta om sin sjukdom.

För att öka kunskapen om vad som görs inom den psykiatriska vården har rege­ringen också tagit fram en populärversion av sin skrivelse om psykiatrin – ”Från ambition till handling – en politik för psykisk hälsa”. Den skickas i dag ut till ett stort antal myndigheter, organisationer och medier för att ge en helhetsbild av den stora reform som regeringen har genomfört.

Att förändra attityder till psykisk sjukdom sker inte över en natt. Men desto viktigare att vi börjar arbetet genast. Och vår förhoppning är att vi inom några år lyckats skapa ett klimat där det är lika naturligt att prata om psykisk ohälsa som att prata om benbrott och hösnuva.

Göran Hägglund
socialminister (KD)

Maria Larsson
folkhälsominister (KD)

Carl Älfvåg
generaldirektör för Handisam

Om Mikaela Aspelins bok”Sänder på tusen kanaler”

 Detta är ett utdrag ur Mikaela Aspelins bok Sänder på tusen kanaler”- en bok om borderline som finns att köpa på
www.sockerdricka.nu/bokhandel ISBN 91-85285-65-X. Utdraget är publicerat i Tidningen Vårdfacket nr 3 2007.

 Jag gråter tyst av förnedring

Efter långa lyckliga perioder av studier, familjeliv och kärlek, har Ella ännu en gång dykt rakt ned i ångest, djup depression och självmordsförsök. Men även om det är med lättnad hon landar på den psykiatriska vårdavdelningen, är det svårt att stå ut.

Om jag går, går de efter. Om jag röker, står de bredvid. När jag sitter i det lilla båset där telefonen finns, står de nära mig.

När jag sitter på toaletten står de och tittar när jag skiter svart, eller försöker, inget kommer ju, efter kolet vid den nätta lilla överdoseringen häromkvällen. Jag stönar röd i ansiktet för att pressa och i vanliga fall bryr jag mig inte, men var det fem dar sen måste man helt enkelt. Jag vänder ansiktet mot väggen, andra hållet från dem, och jag gråter tyst av förnedring. Jag springer för att hinna byta tampong, och de rusar misstänksamt efter i samma takt. Jag drar ut tampongen med ett plupp och skäms skäms.

De bara står där. Säger inget förmildrande. Inte heller ler de besvärat i önskan att förmedla att de också tycker situationen är absurd och mycket otrevlig för alla. För det måste den väl vara för dem också?

Det är plågsamt att ha någon i samma rum hela tiden, dag efter dag sitter de och stirrar rätt upp och ner. På natten sitter de i en fåtölj och bläddrar högljutt i Året Runt. Lampan lyser skarpt hela natten. Jag vänder mig var femte minut.

Jag vaknar var tionde. De sitter kvar. De bläddrar. Efter tre-fyra sådana nätter och dagar är det svårt att inte andas mig upp till vrede och desperation. Jag försöker vara i allrummet så ofta jag orkar, då kan jag låtsas att det inte är mig de övervakar utan de andra.

Känslan av straff och hämnd i luften. Ja, det är mitt eget fel att det blivit så här. På sätt och vis. Det är ju inget jag önskar precis. Kanske är det frustration och stress över hur de ska hantera situationen som får dem att reagera så konstigt. Som om jag ska sättas på plats. Jag föraktar dem. Jag är äldre än många av dem. Jag har bättre utbildning och känner mig mer intelligent. De är dumma och tröga. De flesta tycks inte ha någon som helst kapacitet att förmedla empati. De gör detta så plågsamt för mig som möjligt. Så att jag ska sluta bete mig så dumt?

Så jag tänker, att bara sitta i en dusch och låta det heta vattnet spola över mig. Kanske kan jag försöka glömma att jag är iakttagen, bedömd, observerad? Kanske kan jag skrika in i vattenstrålen utan att nån hör? Kanske mina tårar inte syns när de blandar sig med vattnet?

Och den vidriga gamla skatan i systerkläder som har vakten den timmen frågar gällt och till synes belåtet – tänker du göra dig fin? Vilken absurd fråga! Vilket framsteg tänker hon. Nu är hon på bättringsvägen, bryr sig om sitt utseende igen!

 

 

Personalens etiska dilemma

Hur ska man vårda/övervaka utan att såra och kränka?