Lisa Abramowicz: Negligerat påvebesök | Världen idag – världen ur ett kristet perspektiv

http://www.varldenidag.se/kommentar/2014/05/30/Lisa-Abramowicz-Negligerat-pavebesok

Start Opinion | Publicerad: 2014-05-30 00:01

I tidningen VÄRLDEN IDAG (se länken) skrev Lisa Abramowicz artikeln nedan där hon lyfter fram viktiga saker som man har missat i den svenska nyhetsrapportering om Påvebesöket i Israel/Palestina.
Artikeln ger en mycket balanserad bild på hur den mycket kloke Påven Francis har lyckats tar sig igenom ”den minerade marken” mellan de två ”Folk” som säger sig har rätten att bo i landet Israel. Ett land vars förflutna, nu tid och framtid väcker starka känslor bland medlemmar i de 3 stora världsreligioner d.v.s. Kristendom, Judendom och Islam. Dessa 3 som säger sig har samma rätt att finnas där.
Lisa Abramowicz citerar något som Francis sade till de palestinska ungdomar som hade skickat honom brev. Alltså ”Låt aldrig det förflutna bestämma över era liv. Titta alltid framåt. Arbeta för att uppnå det ni vill ha. För ni ska veta en sak: våldet vinner inte över våldet. Fred, arbete, värdighet, så går man framåt och bygger ett land.”
Dessa ord bör huggas i sten… bör basuneras ut över hela världen därför att de är så sanna.Jag tror knappt att det finns några av dagens konflikter där de inte skulle gälla.
Tack Francis för att du sade dem och tack Lisa Abramowicz för att du gjorde oss uppmärksamma om denna viktiga händelse som skedde under hans besök i det ”Heliga Landet”

Lisa Abramowicz: Negligerat påvebesök
Symbolvärdet av påven Franciscus besök i Israel, de palestinska områdena och Jordanien kan inte överskattas.
Påven är den andlige ledaren för världens största religiösa samfund. Tillika är han en ganska okonventionell påve och en uppriktig sådan. Därför är det av största intresse att ta del av vad påven verkligen gjorde och sade i det Heliga landet mellan 25-27 maj.
Svenska ”gammel¬media” – i den mån det alls rapporterades om besöket – fokuserade uteslutande på det som kunde tolkas som en bekräftelse på Palestinska myndighetens uppfattning, som att påven erkände en palestinsk stat och brydde sig föga om Israel eller judiska intressen. Stämmer det med verkligheten?
Vad var det som påven gjorde som inte rapporterades?
– Påven lade en krans vid den politiska sionismens fader, Theodor Herzls, grav. En signifikant symbolhandling som bekräftar betydelsen av Israel för det judiska folket. De påvar som tidigare besökt Israel, har inte besökt Herzls grav. Påven Paul VI, som besökte landet 1964 vägrade erkänna att han ens befann sig i Israel.
– Påve Franciscus fick en imam att be vid Västra muren (Klagomuren). Det måste vara första gången.
– Han vågade säga åt Abbas att behandla kristna som jämlikar och krävde ett avtal om detta.
– Till palestinska barn som skrivit brev till honom med inlärd propaganda (med innehåll som ”vi har lidit i över 60 år”) sade han: ”Låt aldrig det förflutna bestämma över era liv. Titta alltid framåt. Arbeta för att uppnå det ni vill ha. För ni ska veta en sak: våldet vinner inte över våldet. Fred, arbete, värdighet, så går man framåt och bygger ett land.”
Detta är något som de palestinska barnen behövde höra med tanke på vad de hjärntvättas med i medier och skolan, nämligen grov antisemitism kopplat med uppmaningar att offra sina liv och sina framtids¬planer för att föreviga konflikten.
– Påven sade i Israel: ”Dio benedica il suo popolo con la pace!” – ”Må Gud välsigna sitt folk med freden”. Ett tydligt erkännande av den hebreiska Bibeln/Gamla testamentet, där han slår fast att Guds förbund är oåterkalleliga.
– Om Förintelsen, hoppades han att ingenting liknande – som grundas på förkastandet av människans medfödda värdighet – skulle hända något annat folk. Han nämnde de kristna och andra minoriteter som drabbas av förföljelse, en markering mot de brott som begås i Mellanöstern för närvarande.
Påvens syfte med besöket var att utsända ett budskap om fred och ekumenisk förståelse, inte att ta ställning i konflikten. Det var bland annat därför han hade med sig en imam och rabbin från sitt hemland Argentina. Det var därför han inbjöd Israels och Palestinska myndighetens presidenter att komma till Vatikanen för att tillsammans be om fred.
Slutsats: Svenska stora/gammelmedia får underkänt i sin rapportering. Igen.
Det är glädjande att få den värdefulla information som Lisa Abramowicz har skrivit om i tidningen Världen Idag.
Som hon skriver: Svenska ”gammel¬media” – i den mån det alls rapporterades om besöket – fokuserade uteslutande på det som kunde tolkas som en bekräftelse på Palestinska myndighetens uppfattning, som att påven erkände en palestinsk stat och brydde sig föga om Israel eller judiska intressen.
Lisa Abramowicz
generalsekreterare för
Svensk Israel-information

Äntligen avdragsrätt för gåvor

Äntligen avdragsrätt för gåvor

Ett blogginlägg av Tuve Skånberg riksdagsledamot (KD)tuves | september 7, 2011 at 7:35 e m | Taggar: Kultur, Politik | Kategorier: Kultur, Politik | URL: http://wp.me/poV77-m5

I Sverige testamenteras årligen stora belopp till ideella ändamål som forskning och till museiverksamhet, liksom till ideella föreningar som till exempel kyrkor, idrottsföreningar och hjälporganisationer. Skulle det vara möjligt att få ge redan medan man lever och få göra skatteavdrag för gåvan så skulle helt säkert gåvorna bli än större. I dag har alla länder runt omkring oss i Europa gjort det möjligt för enskilda och företag att på något sätt göra avdrag för gåvor och sponsring. Rätten att göra avdrag för ideella gåvor har debatterats i Sveriges riksdag sedan mer än 50 år. Nu äntligen genomför alliansregeringen detta.

Från den 1 januari nästa år blir det som Kristdemokraternas slagits för i så många år verklighet: Alla får göra skatteavdrag på 25 procent för den gåva (på minst 200 kronor) som man skänker till en frivilligorganisation som arbetar med att hjälpa människor eller som främjar vetenskaplig forskning. Det kan exempelvis handla om bidrag till Stadsmissionen eller till Cancerfonden. Men det kan också handla om gåvor till internationellt arbete.

Vi kristdemokrater har alltid värnat det civila samhället. Ett rikt föreningsliv, ett stort ideellt och socialt engagemang är ofta det som bidrar till att vi människor växer och utvecklas som personer. Med en avdragsrätt för gåvor kommer det civila samhället att få en riktig injektion. Det har vi kristdemokrater all anledning av vara stolta över.

Vi påstår inte att reformen är färdig, men det var så långt som vi kunde få med oss övriga allianspartier idag. Vi kommer att fortsätta kämpa för att öka möjligheten att få ge med avdragsrätt. I Norge infördes för flera år sedan en avdragsrätt för gåvor på sammanlagt 6 000 norska kronor under ett år, som sedan höjdes till 12 000 kronor. När den norska regeringen fördubblade avdragsrätten på detta sätt, innebar det en 30-procentig ökning av givandet till exempelvis cancerforskning och sociala stödinsatser för utsatta grupper. I exempelvis Tyskland och Estland får avdrag göras för gåvor upp till 5 procent av bruttoinkomsten. I Storbritannien finns inget tak eller golv för hur mycket man kan göra avdrag för.

Nu äntligen får vi i Sverige möjlighet att ge med avdragsrätt till ideell verksamhet. Det är ett genombrott för att ge människor större inflytande, också över sitt givande. Vi behöver mer av det.

Tuve Skånberg, Skillinge, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Helsingborgs Dagblad 2011-09-06

 

Nato……………….???

Det har varit över en vecka som gubbarna i Nato har funderat om de ska införa enflygzon över Libyen för att hindra Kadaffis stridsflygplan angripa den egna befolkningen. Och de funderar ännu. 

Det verkar som de som bestämmer i Nato hoppas att antigen ska Kadaffi lyckas slå ner revolutionsarmén eller att denna lyckas bli av med honom utan att de behöver ingripa. Vad i hela världen är Nato bra för?

Revolution i USA, är det möjligt?

I Mellanöstern pågår oroligheter på många ställen. Egyptens Mubarak har fått packa sina väskor och fly. Tunisiens president fick göra det samma.    

I Libyen har de som demonstrerade mot Muammar Kaddafi vuxit till en revolution som håller på kämpa mot hans armé och trogna vilket har inneburit att många har dödats och blivit skadade.  I Bahrain och andra Gulfstater finns oroligheter.                                          

I Italien har hundra tusentals kvinnor protesterat över den italienska presidenten Berlusconis sexskandaler och ville att han ska avgå.

Man kan inte låta bli att undra var kommer nästa revolutionen att ske?  I dessa föränderliga tider är en sådan fråga svårt att svara på  men jag tror att i den inte så avlägsna framtiden kommer revolutionen att bryta ut i USA.

Varför? Därför att Republikernas sätt att minska på utgifter i vissa av delstater har orsakat högljuda protester från de som drabbas, det vill säger se som inte mycket har. Och i Wisconsin har många starka känslor rörts om när delsatens republikanska guvernör drivit igenom politiska beslut som drastiskt begränsar de offentliganställdas fackföreningars handlingsmöjligheter. Detta så att han drastiskt kan minska statens offentliga utgifter. En sådan händelse kan vara gnistan som sätter igång en eld som löper okontrollerad över hela landet. Jag tror att det är först i  delstaterna demonstrationer och revolution kommer att börja.  

Nationellt aviserar Republikerna  att de ska bl.a. riva upp  sjukvårds- försäkringsplanen som Obama ville införa.  En sjukvårdsförsäkring som om den införs kommer att ge de miljoner amerikaner som inte har råd till en privat försäkring rätt till den sjukvård som de behöver. Republikerna vill också spara pengar i de områden där människor som är arbetslösa, behov av socialomsorg får hjälpen som är nödvändigt för att de ska kunna överleva. Den brist på solidaritet som finns hos många Republikaner (bland dessa finns många som kallar sig kristna) är beklämmande.

Jag tror att  dessa som drabbas så småningom kommer att bli så desperata att de inte ser någon annan utväg än att ta till gatorna och demonstrera. Revolutionens vindar blåser över hela världen. De förtryckta kommer att tror jag inse att tillsammans de kan göra sig hörda och förhoppningsvis kan tvinga fram förändringar.

Utvecklingen i Egypten, Hur Blir Det?

Det är en intressant utveckling i Egypten just nu. Hörde en rapport på P1 igårkväll samt imorse och jag måste erkänna att det hela verkar väldigt komplicerat.

Ibland låter det som om Det Muslimska Broderskapet är ”Good Guys” och sedan är de en fara.

Och nu verkar det som de kristna och muslimer gör en gemensam sak i kraven att bli av med Mubarak! Vad ska man tro?

Men jag kan inte låta bli att vara lite tveksam därför att jag har hört när människor ”På Torget” intervjuas och de alla tala mycket bra engelska samt verkar vara unga. Jag undrar, är de flesta där yngre välutbildade som har råd att demonstrera i 14 dagar? Ibland blir sådana revolutionära folksamlingar som en enda stor gemenskap dit folk dras eftersom de alla vill nåt. Nåt enkelt som t.ex. bli av med Mubarak. Vad de har för mål sedan har de inte funderat så mycket på och därmed är rätt så diffust. (Det finns sådana revolutionära folksamlingar som tycker det är kul att samlas och kasta sten på polisen men inte……..)

Jag läst i NST att en intervjuad ung demonstratör sade att det inte spelar någon roll vem som kommer till makten, bara att de blir av med Mubarak!

Och sedan är frågan vad ville de ”Vanliga Egyptier”? Vill de ha samma sak som demonstratörerna? Från rapportarna som sänds på radion är dessa beredda att vänta till valet. Många som inte kunnat arbeta, som inte har kunnat ”bunkra upp” med mat får vara utan. Det finns många dimensioner i fallet ”Den Egyptiska Revolutionen”. Låt oss be att allt ordnar sig till det bäste för landets befolkning.

Jonathan

Läs även tidningsartikeln om Egyten längre ner på sidan

Tankar kring de aktuella problem som nu 11-01-17 drabbar Tunisien

Det är med stor sorg som jag dagligen får höra om hur det har blivit i Tunisien.

Vi var två som var där i augusti och turistade. Stannade på en fin hotellanläggning men såg till att vi även upplevde och såg en del av landet.

Vår guide berättade om hur landet hade styrts, hade blivit politiskt och hur de vanliga människorna hade det. Vi blev förvånade när vi fick höra att trots det ganska hårda politiska styret och att det inte fanns samma friheter som i andra länder, hade folket på många sätt det rätt så bra. Unga människor uppmuntrades att utbilda sig, och kvinnors rättigheter var långt bättre än i andra muslimska länder. Men tyvärr har för höga matpriser i Tunisien gjort många missnöjda och satt igång protester och kravaller. Dessa har blivit så omfattande att Presidenten har flytt landet efter det att  försöken att lugna folket har misslyckat.

Nu verkar det som demonstrationer, kravallerna,  har gått överstyr och pöbeln har börjat ta över. Som i så många andra länder när sådant händer finns det folk som tycker att det är kul att bråka med armén, polis och andra som försöker att återinföra ”ordning”.

Och så finns det de som passar på att plundra affärerna, och från det sista jag hörde började vanliga människor som tidigare protesterat blir oroliga för sin säkerhet. Hur många andra länder har inte detta hänt? Om man tar bort en ledare som har styrt med nästan diktatoriska metoder blir det kaos. Olika element passar på att ge igen och försöker skaffa sig så mycket politisk makt som möjligt ofta på bekostnad av folket.

Ett bra exempel på detta fick jag uppleva när jag nyss hade kommit till Sverige 1979 och börjat att läsa svenska. Det var då det förekom oroligheter i Iran. Shahen höll på att tappa greppet om landets styre och bland folket, särskilt de universitetsstuderande, ropades det: ”Ner med Shahen! Leve Ayatolla Khomeini (som  då befann sig i landflykt i Frankrike).

Bland dem som jag läste svenska med fanns många iranska  universitetsstudenter som ville att Shahen skulle bort och att Khomeini skulle få styra landet istället. Men det fanns också en tystlåten kille bland dem som till mig sade: ”Vänta du bara, om några år kommer de att börja ropa Ned med Khomeini”, vilket var precis det som hände.

Shahen som hade gjort mycket för att Irans folk skulle få det bra kunde inte förstå varför folket ville bli av med honom. Han gjorde sina misstag, fängslade många oppositionella, satt in polis och militären mot upprorsmakarna vilket inte gjort det bättre.

I alla fall blev det som det blev. Landet är nu mer förtryckt än någonsin och styrs av en religiös elit som använder Islam för att förtrycka folket. Nu finns det en president som verkar vara beredd att börja krig mot västvärlden, särskilt USA. Om landet förfogar över kärnvapen är det ingen som riktigt vet.

Ytterligare ett exempel är President Tito som med en stark hand styrde över hela Jugoslavien. När han försvann blev det kaos och krig mellan de olika staterna.

 Irak är ett annat exempel. Saddam var en diktator som inte drog sig för att röja undan dem som opponerade sig mot honom eller som han misstänkte var farliga.  Genom USAs agerande lämnades ett vakuum efter det att han störtades, och vi ser vad som hände när han försvann.

Ett, enligt min mening onödigt handlande: USA skulle ha kunnat ta över landet utan att avfyra ett enda skott genom att komma in ”Bakvägen”. Alltså genom bistånd gjort Saddam beroende och därmed lätt att röja undan. En ny maktövertagare skulle kunna ha förberetts under tiden.

Det intressanta är att när kaoset i Irak var som värst tyckte många välutbildade att det var bättre under Saddams tid. Då var det ordning och reda, och om man skötte sig dvs underkastade diktaturens villkor, fanns det inget att vara rädd för.

I alla fall, nu är det Tunisien som skulle kunna befinna sig på randen av ett politiskt och inbördes sammanbrott. Och det märkliga är att problemet kan har orsakats av den tuniske Presidentens välvilja. Han gjorde så att många unga fick möjligheten att studera på universitet och när dessa utbildade kom ut i vardagslivet och inte fick några jobb och ställdes inför detta faktum blev det missnöje.

Så var det även under Shahens tid. Det var universitetsstudenter som starkt bidrog till Shahens fall. Ironiskt att utbildning kan bidra till ett lands politiska och kulturella undergång.

Jag hoppas och ber att Tunisien ska besparas samma öde för befolknings skull och därför att det finns risk att ett sådant kris kan orsaka instabilitet i de kringliggande muslimska länder. Det saknas inte radikala islamistiska element som gärna ville att något sådant  skulle hända.

Al Qaida defeated!?!

Hörde på P1 ikväll (10-11-27) att Al Qaida  är på väg att besegras tack vare att folk i den muslimska världen har insett att de inte har någon politisk agenda utan bara vill föra en väpnad kamp mot alla, även de muslimer som de säger sig kämpar för.

En annan intressant sak som sades är att Västväldens fanatiska rädsla för att de finns och kan slå till var och när de vill, samt alla dessa absurda försiktighetsåtgärder har gjort att Al Qaida har vunnit utan att avfira ett enda skott. Tål att tänka på!

Och att det finns en hel industri som byggds upp för att hålla säkerhetens nivå hög och även om faran är över kommer den industri att se till att den finns kvar eftersom mycket pengar har investerats.

Tack George!

Tidigare äldre inlägg