Om Mikaela Aspelins bok”Sänder på tusen kanaler”

 Detta är ett utdrag ur Mikaela Aspelins bok Sänder på tusen kanaler”- en bok om borderline som finns att köpa på
www.sockerdricka.nu/bokhandel ISBN 91-85285-65-X. Utdraget är publicerat i Tidningen Vårdfacket nr 3 2007.

 Jag gråter tyst av förnedring

Efter långa lyckliga perioder av studier, familjeliv och kärlek, har Ella ännu en gång dykt rakt ned i ångest, djup depression och självmordsförsök. Men även om det är med lättnad hon landar på den psykiatriska vårdavdelningen, är det svårt att stå ut.

Om jag går, går de efter. Om jag röker, står de bredvid. När jag sitter i det lilla båset där telefonen finns, står de nära mig.

När jag sitter på toaletten står de och tittar när jag skiter svart, eller försöker, inget kommer ju, efter kolet vid den nätta lilla överdoseringen häromkvällen. Jag stönar röd i ansiktet för att pressa och i vanliga fall bryr jag mig inte, men var det fem dar sen måste man helt enkelt. Jag vänder ansiktet mot väggen, andra hållet från dem, och jag gråter tyst av förnedring. Jag springer för att hinna byta tampong, och de rusar misstänksamt efter i samma takt. Jag drar ut tampongen med ett plupp och skäms skäms.

De bara står där. Säger inget förmildrande. Inte heller ler de besvärat i önskan att förmedla att de också tycker situationen är absurd och mycket otrevlig för alla. För det måste den väl vara för dem också?

Det är plågsamt att ha någon i samma rum hela tiden, dag efter dag sitter de och stirrar rätt upp och ner. På natten sitter de i en fåtölj och bläddrar högljutt i Året Runt. Lampan lyser skarpt hela natten. Jag vänder mig var femte minut.

Jag vaknar var tionde. De sitter kvar. De bläddrar. Efter tre-fyra sådana nätter och dagar är det svårt att inte andas mig upp till vrede och desperation. Jag försöker vara i allrummet så ofta jag orkar, då kan jag låtsas att det inte är mig de övervakar utan de andra.

Känslan av straff och hämnd i luften. Ja, det är mitt eget fel att det blivit så här. På sätt och vis. Det är ju inget jag önskar precis. Kanske är det frustration och stress över hur de ska hantera situationen som får dem att reagera så konstigt. Som om jag ska sättas på plats. Jag föraktar dem. Jag är äldre än många av dem. Jag har bättre utbildning och känner mig mer intelligent. De är dumma och tröga. De flesta tycks inte ha någon som helst kapacitet att förmedla empati. De gör detta så plågsamt för mig som möjligt. Så att jag ska sluta bete mig så dumt?

Så jag tänker, att bara sitta i en dusch och låta det heta vattnet spola över mig. Kanske kan jag försöka glömma att jag är iakttagen, bedömd, observerad? Kanske kan jag skrika in i vattenstrålen utan att nån hör? Kanske mina tårar inte syns när de blandar sig med vattnet?

Och den vidriga gamla skatan i systerkläder som har vakten den timmen frågar gällt och till synes belåtet – tänker du göra dig fin? Vilken absurd fråga! Vilket framsteg tänker hon. Nu är hon på bättringsvägen, bryr sig om sitt utseende igen!

 

 

Personalens etiska dilemma

Hur ska man vårda/övervaka utan att såra och kränka?

 

Boken ”Vardag vid vägspärren” beskriver Palestina/Israel konflikten

Publicerad 26 oktober 2009 kl. 06:54

 

Vardag vid vägspärren

Demonstrationståget är modell mindre och de flesta i det är unga. De kommer från Nablus på Västbanken och är på väg mot en av alla israeliska vägspärrar. Plötsligt beskjuts de.

 
 
 


Bildmaterial

 Johanna Wallin. 

Bild : Stig Hansén

 

 
 
 


BOKEN. Det kom ingen varning från vakttornet, det bara kom skott. Och det hände en vardag, vilken dag som helst, och det är just det vardagliga som gör att jag tycker om Johanna Wallins reportagebok Jag går aldrig ensam mer.

Hon, som är född 1976 och uppvuxen i Uppsala, kom för två år sedan till Västbanken som en del av ett internationellt följeslagarprogram: hon och de andra är bland annat vid gränsövergångar och vägspärrar och hoppas genom sin närvaro göra livet i de ockuperade områdena mer drägligt.

När den förutbestämda tiden där var över, så stannade hon. Och skrev. Och det är berättelser som hennes som gör att vi förstår lite mer av konflikten mellan palestinier och Israel, också när det som här är palestiniernas röst som hörs mest.

Nyhetstelegrammen behövs, de rapporterar om antal dödade och sårade. Men Wallin gör att vi ser också det andra: Möten mellan folk som aldrig träffats. Den fuktiga havsluften som ligger som ett tjockt täcke över allt. Id-kort som är lika med livet. Barn- och ungdomscenter som drivs av frivilliga lärare.

Det finns också en personlig botten i den här berättelsen: hennes pappa, som är jude, försvann tidigt ur hennes liv och nu söker hon honom. Berättelsen om honom ligger mellan kapitel som handlar om annat, men han är närvarande i vartenda andetag. Wallin vet inte hur mycket hon efterkonstruerar när hon ger oss episoderna och anekdoterna från tiden med pappan, så i grund och botten är han en gåta. Hon fick veta först sent att han lämnat Uppsala, rest tillbaka till Israel och gift sig med en kanadensiska. ”Jag hade någon att sakna, någon som uppenbarligen inte brydde sig om mig det minsta. Hur skulle jag kunna finna frid med den vetskapen?”

Frid. Fred. Och så är det åter bara en vanlig dag i Palestina. Det vanliga helvetet. Muren. Eltillförseln som stoppas. Ännu en palestinsk pappa som känner av förtrycket.

Och så Johanna Wallins pappa. Någonstans. ”Om vi möttes i dag, hur skulle du se mig då?”

Efter denna fråga kommer insikten som får den här kärleksfulla reportageboken att växa: ”Jag vet att hur man behandlar andra avgör vem man själv är.”

Så enkelt, så svårt.

Stig Hansén

” Krigets rötter”En bok som handlar om Palestina/Israel konflikten


Publicerad 26 oktober 2009 kl. 06:52Uppdaterad 26 oktober 2009 kl. 06:53

 

Krigets rötter

Under mer än 60 år har konflikten i Palestina ständigt flammat upp i våld. Mats Holm har läst Sören Wibecks sakliga historieskrivning och Stig Hansén har gjort Johanna Wallin sällskap vid vägspärrarna.

Bildmaterial

 BRENNAN LINSLEY

 LEFTERIS PITARAKIS

Sören Wibeck. Anders Brunkert

Ett land två folk Israel Palestina – konfliktens historia

Sören WibeckHistoriska Media


boken. Mycket har sagts om journalisten och fotografen Donald Boströms artikel i Aftonbladet i augusti i år. I den redogör skribenten för en icke-bekräftad uppfattning bland palestinier att israeler stjäl organ från döda palestinier. Trots att han inte lyckats leda någon organhandel i bevis avslutar Boström sin artikel med ett krav: ”Dags att bringa klarhet i denna makabra verksamhet om vad som försiggår och vad som försiggått på de av Israel ockuperade områdena sedan intifadan startade.”En svensk ambassadör i Israel tog omedelbart, och för att komma från en diplomat, i ovanligt starka ordalag avstånd från innehållet i texten. Den debatt som sedan följt har i huvudsak handlat om detta: det självklart olämpliga i att svenska statens representanter kommenterar och över huvudtaget har officiella synpunkter på tidningsartiklar och att Boström inte redovisat vilka faktauppgifter som får honom att kräva ”klarhet i denna makabra verksamhet”,Dramaturgin är förutsägbar. Den illustrerar inte bara ett förändrat tonläge i det offentliga samtalet utan lika mycket en glidning när det gäller journalistikens roll. Något vårdslöst skulle man kunna säga att det klassiska credot opartiskhet börjar trängas undan av en mer twitteranpassad devis: ställningstagandet är viktigare än innehållet.I Aftonbladets publicering av Donald Boströms artikel kan man utgå ifrån att journalistens uttalade och väl kända sympatier för palestiniernas sak var själva förutsättningen för att artikeln över huvud taget trycktes.Jag kommer att tänka på detta när jag läser Sören Wibecks alldeles lysande bok Ett land två folk Israel-Palestina – Konfliktens historia.I förordet skriver Wibeck att han vill skriva en opartisk bok, men undrar om detta verkligen är möjligt.Å ena sidan visar Wibeck med sin inledande osäkerhet att spelplanen förskjutits, han säger att vänner varnat honom, marken är minerad, fatwor eller beskyllningar om antisemitism väntar den som väljer fel terminologi, ”mur” eller ”skyddsbarriär”, ”terrordåd” eller ”självförsvar” – begreppen avslöjar dig.Å andra sidan, med sin bok visar Wibeck att gammal hederlig journalistik naturligtvis är bästa botemedlet. Att låta konfliktens parter definiera rätt och fel är att abdikera. Wibeck gör inte det. En mur är en mur är en mur. Ett terrordåd alltid ett terrordåd.Tonfallet är sakligt, redogörelsen för konfliktens historia ringlar sig pedagogiskt och i sakta mak framåt. Judarnas självbild av att vara det utvalda folket krävde tidigt en motbild, de icke-utvalda andra, ådagalagd bland annat i Gamla Testamentets sedelärande berättelse om den förslagne juden David heroiska seger mot den smått debile araben Goliat.Två epoker senare, när romarnas styre ersatts av muslimernas efter profeten Muhammeds erövring, var det muslimerna som på motsvarande sätt betraktade judarna som underlägsna – en tid gick judar och kristna under benämningen ”dhimmi”, skyddsfolk, de fick skydd i utbyte mot underkastelse under muslimska härskare.Wibeck skriver med folkbildande hand, prosan är tät, ändå flyhänt. Kronologiskt redogör han för områdets utveckling och de två folkens status under det osmanska riket, kolonialism, världskrig och staten Israels grundande. Det är klassisk folkbildande journalistik när den är som bäst eftersom den fyller ett den upphettade konfliktens behov av kylig fördjupning och klargörande historisk orientering.Rapporteringen från Israel-Palestina har länge vilat i händerna på några av journalistikens bästa namn: Cordelia Edwardson, Nathan Shachar, Arne Lapidus, Cecilia Uddén.Men medielandskapet förändras, på gott och ont. Kunniga korrespondenter med inflytande som utrikesministrar spelar inte längre soloroller i det offentliga samtalet, snarare har de förpassats till statister. Desto större utrymme får profilerade opinionsbildare.Jag tror att det är en vansklig väg att gå; den leder till Fox News, till Michael Moore. Polariserad slagordsjournalistik där syftet inte längre är att komplicera verkligheten utan att lägga den tillrätta.Sören Wibecks bok visar att de klassiska journalistiska dygderna fortfarande är de bästa.
 
 Mats Holm