Om Mikaela Aspelins bok”Sänder på tusen kanaler”

 Detta är ett utdrag ur Mikaela Aspelins bok Sänder på tusen kanaler”- en bok om borderline som finns att köpa på
www.sockerdricka.nu/bokhandel ISBN 91-85285-65-X. Utdraget är publicerat i Tidningen Vårdfacket nr 3 2007.

 Jag gråter tyst av förnedring

Efter långa lyckliga perioder av studier, familjeliv och kärlek, har Ella ännu en gång dykt rakt ned i ångest, djup depression och självmordsförsök. Men även om det är med lättnad hon landar på den psykiatriska vårdavdelningen, är det svårt att stå ut.

Om jag går, går de efter. Om jag röker, står de bredvid. När jag sitter i det lilla båset där telefonen finns, står de nära mig.

När jag sitter på toaletten står de och tittar när jag skiter svart, eller försöker, inget kommer ju, efter kolet vid den nätta lilla överdoseringen häromkvällen. Jag stönar röd i ansiktet för att pressa och i vanliga fall bryr jag mig inte, men var det fem dar sen måste man helt enkelt. Jag vänder ansiktet mot väggen, andra hållet från dem, och jag gråter tyst av förnedring. Jag springer för att hinna byta tampong, och de rusar misstänksamt efter i samma takt. Jag drar ut tampongen med ett plupp och skäms skäms.

De bara står där. Säger inget förmildrande. Inte heller ler de besvärat i önskan att förmedla att de också tycker situationen är absurd och mycket otrevlig för alla. För det måste den väl vara för dem också?

Det är plågsamt att ha någon i samma rum hela tiden, dag efter dag sitter de och stirrar rätt upp och ner. På natten sitter de i en fåtölj och bläddrar högljutt i Året Runt. Lampan lyser skarpt hela natten. Jag vänder mig var femte minut.

Jag vaknar var tionde. De sitter kvar. De bläddrar. Efter tre-fyra sådana nätter och dagar är det svårt att inte andas mig upp till vrede och desperation. Jag försöker vara i allrummet så ofta jag orkar, då kan jag låtsas att det inte är mig de övervakar utan de andra.

Känslan av straff och hämnd i luften. Ja, det är mitt eget fel att det blivit så här. På sätt och vis. Det är ju inget jag önskar precis. Kanske är det frustration och stress över hur de ska hantera situationen som får dem att reagera så konstigt. Som om jag ska sättas på plats. Jag föraktar dem. Jag är äldre än många av dem. Jag har bättre utbildning och känner mig mer intelligent. De är dumma och tröga. De flesta tycks inte ha någon som helst kapacitet att förmedla empati. De gör detta så plågsamt för mig som möjligt. Så att jag ska sluta bete mig så dumt?

Så jag tänker, att bara sitta i en dusch och låta det heta vattnet spola över mig. Kanske kan jag försöka glömma att jag är iakttagen, bedömd, observerad? Kanske kan jag skrika in i vattenstrålen utan att nån hör? Kanske mina tårar inte syns när de blandar sig med vattnet?

Och den vidriga gamla skatan i systerkläder som har vakten den timmen frågar gällt och till synes belåtet – tänker du göra dig fin? Vilken absurd fråga! Vilket framsteg tänker hon. Nu är hon på bättringsvägen, bryr sig om sitt utseende igen!

 

 

Personalens etiska dilemma

Hur ska man vårda/övervaka utan att såra och kränka?

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: