” Krigets rötter”En bok som handlar om Palestina/Israel konflikten


Publicerad 26 oktober 2009 kl. 06:52Uppdaterad 26 oktober 2009 kl. 06:53

 

Krigets rötter

Under mer än 60 år har konflikten i Palestina ständigt flammat upp i våld. Mats Holm har läst Sören Wibecks sakliga historieskrivning och Stig Hansén har gjort Johanna Wallin sällskap vid vägspärrarna.

Bildmaterial

 BRENNAN LINSLEY

 LEFTERIS PITARAKIS

Sören Wibeck. Anders Brunkert

Ett land två folk Israel Palestina – konfliktens historia

Sören WibeckHistoriska Media


boken. Mycket har sagts om journalisten och fotografen Donald Boströms artikel i Aftonbladet i augusti i år. I den redogör skribenten för en icke-bekräftad uppfattning bland palestinier att israeler stjäl organ från döda palestinier. Trots att han inte lyckats leda någon organhandel i bevis avslutar Boström sin artikel med ett krav: ”Dags att bringa klarhet i denna makabra verksamhet om vad som försiggår och vad som försiggått på de av Israel ockuperade områdena sedan intifadan startade.”En svensk ambassadör i Israel tog omedelbart, och för att komma från en diplomat, i ovanligt starka ordalag avstånd från innehållet i texten. Den debatt som sedan följt har i huvudsak handlat om detta: det självklart olämpliga i att svenska statens representanter kommenterar och över huvudtaget har officiella synpunkter på tidningsartiklar och att Boström inte redovisat vilka faktauppgifter som får honom att kräva ”klarhet i denna makabra verksamhet”,Dramaturgin är förutsägbar. Den illustrerar inte bara ett förändrat tonläge i det offentliga samtalet utan lika mycket en glidning när det gäller journalistikens roll. Något vårdslöst skulle man kunna säga att det klassiska credot opartiskhet börjar trängas undan av en mer twitteranpassad devis: ställningstagandet är viktigare än innehållet.I Aftonbladets publicering av Donald Boströms artikel kan man utgå ifrån att journalistens uttalade och väl kända sympatier för palestiniernas sak var själva förutsättningen för att artikeln över huvud taget trycktes.Jag kommer att tänka på detta när jag läser Sören Wibecks alldeles lysande bok Ett land två folk Israel-Palestina – Konfliktens historia.I förordet skriver Wibeck att han vill skriva en opartisk bok, men undrar om detta verkligen är möjligt.Å ena sidan visar Wibeck med sin inledande osäkerhet att spelplanen förskjutits, han säger att vänner varnat honom, marken är minerad, fatwor eller beskyllningar om antisemitism väntar den som väljer fel terminologi, ”mur” eller ”skyddsbarriär”, ”terrordåd” eller ”självförsvar” – begreppen avslöjar dig.Å andra sidan, med sin bok visar Wibeck att gammal hederlig journalistik naturligtvis är bästa botemedlet. Att låta konfliktens parter definiera rätt och fel är att abdikera. Wibeck gör inte det. En mur är en mur är en mur. Ett terrordåd alltid ett terrordåd.Tonfallet är sakligt, redogörelsen för konfliktens historia ringlar sig pedagogiskt och i sakta mak framåt. Judarnas självbild av att vara det utvalda folket krävde tidigt en motbild, de icke-utvalda andra, ådagalagd bland annat i Gamla Testamentets sedelärande berättelse om den förslagne juden David heroiska seger mot den smått debile araben Goliat.Två epoker senare, när romarnas styre ersatts av muslimernas efter profeten Muhammeds erövring, var det muslimerna som på motsvarande sätt betraktade judarna som underlägsna – en tid gick judar och kristna under benämningen ”dhimmi”, skyddsfolk, de fick skydd i utbyte mot underkastelse under muslimska härskare.Wibeck skriver med folkbildande hand, prosan är tät, ändå flyhänt. Kronologiskt redogör han för områdets utveckling och de två folkens status under det osmanska riket, kolonialism, världskrig och staten Israels grundande. Det är klassisk folkbildande journalistik när den är som bäst eftersom den fyller ett den upphettade konfliktens behov av kylig fördjupning och klargörande historisk orientering.Rapporteringen från Israel-Palestina har länge vilat i händerna på några av journalistikens bästa namn: Cordelia Edwardson, Nathan Shachar, Arne Lapidus, Cecilia Uddén.Men medielandskapet förändras, på gott och ont. Kunniga korrespondenter med inflytande som utrikesministrar spelar inte längre soloroller i det offentliga samtalet, snarare har de förpassats till statister. Desto större utrymme får profilerade opinionsbildare.Jag tror att det är en vansklig väg att gå; den leder till Fox News, till Michael Moore. Polariserad slagordsjournalistik där syftet inte längre är att komplicera verkligheten utan att lägga den tillrätta.Sören Wibecks bok visar att de klassiska journalistiska dygderna fortfarande är de bästa.
 
 Mats Holm
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: