Vanligare att ta bort tatueringar

 (Se min insändare om  ”om företeelsen där det blivit vanligt att kvinnor tatuerar sig ” 05-08-31     Den finns i Insändarmappen)

Vanligare att ta bort tatueringar

Ingen vet hur många i Sverige som är tatuerade, men intresset har ökat på senare år.

Tatueringar görs med bläck och en tunn elektrisk nål. Små, små punkter formar bilderna.
De äldsta bevarade tatueringarna finns på 4 000 år gamla egyptiska mumier.
  Till Europa kom tatueringskonsten med kapten James Cook, som inspirerades under sina    resor  i Polynesien på 1700-talet.
   Ordet tatuering kommer från polynesiska ta-tao, som ungefär betyder ”märke på kroppen”.
               Källa: Nationalencyklopedin

 Alissha Loebig var sexton år när hon lät tatuera sig, trots att det inte är tillåtet förrän vid arton års ålder i USA. Hon har lagt tre år på att få bort larven på ryggen, som nu är svår att urskilja.

En taggtråd, ett ankare eller pojkvännens namn.

Nu ökar intresset för att ta bort tatueringarna som kändes rätt att göra – då. Alissha Loebig lät tatuera sig som sextonåring och har lagt tre år och tusentals kronor på att få bort den.

Den som väljer att ta bort sin tatuering måste vända sig till någon av landets privata kliniker. Sjukhusen i Stockholms läns landsting står inte för blekning av tatueringar om inte läkaren bedömer att det finns fysiska eller psykiska skäl till det.
Ändå är intresset för laserbehandling stort, enligt de fem kliniker som SvD har varit i kontakt med.
– Varje dag får vi en ny förfrågan. Det är allt från de som tatuerat sig på fyllan till personer som inte vill söka jobb med en synligt tatuering, säger Carina Udd, klinikchef på Stockholm Skincare center.

Sedan några år använder klinikerna en så kallad Q-switched YAG-laser, som spränger färgpigmenten i tatueringen utan att skada huden. Färgen tas sedan om hand av hudens städceller och filtreras i lymfkörtlarna.
Men det tar tid, och därför måste det gå två månader mellan varje behandling. För tatueringar med många färger kan det krävas upp till åtta behandlingar för cirka 800 kronor per gång. Gröntonade tatueringar är mest besvärliga att bli av med.
– Många verkar ta steget att tatuera sig utan att tänka sig för. Det är mycket svårare att ta bort en tatuering än att sätta dit en. Det tar längre tid och kostar mycket mer, säger Mia Hode, chef för Irradia laserklinik i Stockholm.

I de allra flesta fall ger behandlingen inga ärr alls, men den är inte smärtfri. – Det gör ont! I början kändes det som att dra ett rakblad över huden, säger Alissha Loebig. Hon var sexton år när hon följde med en kompis till ett tatueringsställe i Arizona i USA. Det var 1990-tal och grunge-tider, Alissha Loebigs hårfärg växlade från rosa till grön. Hon var piercad på tre ställen och en piprökande larv från Lewis Carrolls saga Alice i Underlandet över högra rygghalvan kändes just då helt rätt. – Men det gjorde fruktansvärt ont, så jag ville inte fullfölja det, berättar hon.

I dag är hon 27 år, studerar till biomedicinsk analytiker vid Karolinska Institutet och jobbar extra som servitris. På ryggen syns ett svagt mönster efter ungdomsåren. Men den visar hon sällan; hon har konsekvent undvikit både korta toppar och bikini.
I tre år har Alissha Loebig genomgått laserbehandling för att få bort tatueringen. – Det var dumt av mig att göra en så stor tatuering utan att riktigt veta vad jag ville. Jag kände till slut att antingen gör jag klart den eller så tar jag bort den, säger hon.
Hon har lagt mellan 15 000 och 20 000 kronor på behandlingarna. – Oj! Jag vill inte ens tänka på det.
Hemma har hon foton på hur larven sakta har bleknat. De bilderna vill hon visa för sina barn den dagen hon får några. Inte för att avråda dem, utan för att få dem att tänka till. – Det gäller att tänka att den ska vara där för evigt, alternativet gör ont och kostar pengar. Och så vill jag försöka få dem att fundera på hur tatueringen kommer att se ut om 30 år – för den åker sakta nedåt!

Hon tycker att tatueringar har gått från att vara rebellernas uttryck till att bli något för alla. Mammor, morfäder, vemsomhelst. Och hon har egentligen ingenting emot det. Alissha Loebig kan till och med tänka sig att skaffa sig en ny.
Men den här gången ska hon tänka igenom det en månad efter att hon har bestämt sig.
– Jag skulle kunna tänka mig en liten, diskret tatuering. En liten fjäril på vristen kanske.
                MATILDA HANSSON

Annonser

Starby och Ängelholms historia

Starby och Ängelholms historia

Följande är en korfattad beskrivning av utvecklingen i Starby och Ängelholm främst under slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet och omfattar huvudsakligen sådant som är av intresse för att ge en bakgrund åt släktens historia. Den är inte skriven av mig. Källorhänvisningar finns längst ner

Starby Starby socken bestod av de båda byarna Starby och Ugglarp som vid början av 1700-talet utgjordes av sammanlagt 12 13/16 hemmanstal fördelat på tjugotvå hemman med över fyrtiotalet brukningsdelar (gårdar). År 1699 hade Starby socken 140 invånare varav 39 barn under 15 år. Vid samma tid hade Ängelholm en folkmängd av omkring tvåhundrafemtio personer. Vid början av 1700-talet var endast ett hemman i byn i enskild ägo. Två hemman var i kyrklig ägo medan övriga var kronohemman som erlade skatt i form av en ränta till kronan.

1810 fanns här 36 bönder som odlade 263 tunnland jord. Som draghjälp fanns över hundra hästar och 38 oxar. Övriga djur var 75 kor, 50 ungnöt och 113 får. Byn hade en skomakare och en skräddare med vardera två lärlingar, samt en smed. Sex torpare, fem backstugesittare och en tjänsteman bodde också i socknen tillsammans med fyra militärer.

I Starby genomfördes laga skifte 1828-29. Innan dess bestod byn av gårdar som var kringbyggda med boningshuset i norr. Vid skiftet ”sprängdes” byn, flertalet gårdar flyttades ut från byn och gårdarnas ägolotter omfördelades för att man skulle få sammanhängande odlingsytor. (Före skiftet hade t.ex. Starby nr 1 åker och äng fördelade på ett 60-tal platser.)

1855 var invånarantalet uppe i 570 och i början av 1860-talet 626. Genom 1862 års kommunalförordning skildes den kyrkliga kommunen från den borgerliga, vilket gav till resultat att sockenstämman upphörde att existera. Starby kommuns första kommunalstämma hölls 1863. Starby var så egen kommun mellan 1863 och 1951 då det istället tillhörde Ausås kommun. Sedan 1971 är Starby en del av Ängelholms kommun.

1869 fanns i Starby 102 skolpliktiga barn. 1873 var invånarantalet 768. Utflyttning och emigrering till Amerika (totalt nästan 100 personer) sänkte antalet till 743 år 1877 och 524 år 1900. Ängelholm

Är du intresserad av gamla bilder från Ängelholm får du gärna titta på min Vykortssida, och så vill jag tipsa om Hazzesfoto – fina bilder med personliga kommentarer.

TELEKOMMUNIKATION

Ängelholm fick telegraf 1858. Ängelholm fick telefon 1886 med 25 abonnenter. JÄRNVÄG Engelholms första station låg vid Södra Planteringen inom Höja socken, dvs. en bit sydost om sjukhuset. Första järnvägsförbindelsen var Ängelholm – Åstorp – Helsingborg C – Landskrona öppnad 1875-76. Under 1885 öppnades såväl Ängelholm – Kattarp – Höganäs, Ängelholm – Kattarp – Helsingborg F som Ängelholm – Laholm. I och med detta hade järnvägsbron över Rönneås mynning tillkommit och det nya stationsområdet byggts. På så sätt blev också ”Gamla stationen” överflödig. Pyttebanan invigdes 1904, började trafikeras ända till Klippan 1907 och lades ned 1953 som en följd av att Sockerbruket lades ner. I samband med invigningen byggdes också stationen Engelholms Värn ungefär där folktandvården ligger idag.

BYGGNADER, VÄGAR OCH BROAR

Kring 1850 fanns i Engelholm bara 113 bebyggda tomter, alla utom tio med envåningshus. Engelholms hamn började byggas 1852 och blev färdig 1856. En kort tid ledde hamnen till en storhetstid och upp till 20 segelfartyg kunde samtidigt rymmas i hamnen, men efter att öresundstullen upphävdes 1857 flyttades trafiken till hamnstäderna i Öresund. Engelholms tingshus byggdes 1861. Engelholms bro byggdes om 1864 och fick då namnet Carl XV: s bro. Det brandhus som numera finns i Hembygdsparken byggdes på Stortorget, invid rådhuset 1874. Rådhuset blev för litet och 1896 flyttade man till den gård som häradshövding F. Hjort donerat och som låg alldeles söder om nuvarande Åhléns. Den första tegelbruksbron byggdes 1897-98. Man byggde ny järnvägsbro vid Skälderviken och ena delen av den gamla blev Tegelbruksbro, den andra blev Höja bro. Laxgränd blev gata 1927 då ett av husen revs och gränden breddades.

HANTVERK OCH INDUSTRI

Vid mitten av 1800-talet fanns i Engelholm 41 mästare vilka idkade hantverk. Särskilt framgångsrik var kakelugnstillverkningen. Den tidigare så framgångsrika handsk-tillverkningen som även innebar export till Ryssland hade istället minskat kraftigt. Vid 1800-talets mitt fanns ett femtiotal tegelbruk i Skåne. Strax före sekelskiftet finns 138 stycken varav ett tiotal runt Ängelholmsslätten. Från början fanns två tegelbruk öster om Engelholm centrum, men Perssons tegelbruk övertogs av Willans tegelbruk. På Willans Tegelbruk gjordes utöver vanligt tegel även dräneringsrör och takpannor. Bruket drevs under flera decennier av Gotthard Ellerstrand. Sonen Stig tog över tegelbruket efter faderns död. Driften upphörde och bruket revs 1958. Därefter lät Stig bygga tre höghus på området. Sockerbruket byggs 1892, och läggs ner 1953. TIDNINGAR ”Engelholmaren” börjar ges ut 1857, från 1867 regelbundet. Kring sekelskiftet fanns ytterligare tolv tidningar i Engelholm, bl.a Engelholmsposten, Norra Skåne, Båstads tidning, Åby-Klippans tidning, Åstorpsposten, Höganäs-posten och Höganäs tidning. 1928 köper Thure Jansson Engelholmaren och sammanfogar denna 1952 med Landskrona-Posten och Eslövs tidningar samt bildar Nordvästra Skånes Tidningar.

HÄLSO OCH SJUKVÅRD

Lasarettet vid södra vägen byggs 1868. Dr Paulus Thulin verkade som läkare i Ängelholm från början på 1890-talet till sin död 1922. Han hyrde villan vid tegelbruket från 1905, köpte den sedan och byggde till torndelen 1909. Efter Thulins död 1922 bildades AB Dr Thulins Vilohem med Gotthard Ellerstrand som ordförande. SKOLVÄSEN 1872 har Engelholm en egen läroverksbyggnad – gamla samskolan. Folkskolan fick eget hus 1877 då staden köpte Framnäs (nuvarande Hanssons möbler) som tidigare varit kakelfabrik och krukmakeri. ÖVRIGT Engelholms Brunns- och Badanstalt bildades 1879 och man började dricka brunn vid Thorslunds källa.

År 1884 bildades ett bolag som uppförde några villor vid brunnsanstalten Thorslund. Husarskvadronen flyttade 1883 till Helsingborg – befolkningsantalet minskade något men exercisfältet, Gröna Torg blev tillgängligt bland annat för marknader med kreatursförsäljning. Hästar såldes på tingstorget.

Engelholms vattenledning var klar 1909 med vattenreservoar i Rebbelberga. I början av 1900-talet byggs det som senare skall bli Klitterhus.

I september 1944 börjar Skånska Cementgjuteriet bygga ett flygfält i Barkåkra och den 1 oktober 1945 anländer F10 från Bulltofta. Till byggnaderna användes bl.a. tegel från Willans tegelbruk. Nuvarande brandstationen byggdes 1958 i samband med tegelbrukets nedläggning.

Källor

• Inga Bengtsson: ”Engelholmsbygd i gammal tid”    

• Engelholms tidnings julnummer 1906-13  

• Åke Frödin – Gångna tiders Starby

• Victor Linders – Livet i Luntertun   

• Adjunkt Vilhelm Ljungfors släktutredning över  släkten Ellerstrand och Ekholmssläkten 1917

• Dagmar Ruin Ramsay – boken om Engeltofta

• Samtal med Siri Silfver född Ellerstrand

• Sverige – Geografisk beskrivning från 1932

”Min far hade en dröm” skriven av Barack Obama

Har kommit halvvägs genom denna bok och är fast besluten att läsa färdigt den.    Boken skrevs långt innan Obama blev president vilket tycker jag gör den mer trovärdig.  

Den är rätt så svårläst därför att han skriver långa invecklade meningar och eftersom de sedan har översatts från engelska blir de ännu svårare att läsa. För att kunna förstå nyanserna i det han skrivit har jag varit tvungen att läsa om visa stycken flera gånger.

Ibland har jag tyckt att det blivit lite för mycket ”tycker synd om oss förtryckta svarta” men ju mer jag har läst och förstått vad de svarta i USA fått genomgår har jag kommit till en insikt att det som han skriver måste sägas.

Forskare: Gudstro är det enda vetenskapliga

Forskare: Gudstro är det enda vetenskapliga

 Publicerad: 2009-10-28 03:00 | Uppdaterad: 2009-10-28 09:33
– Gudstro är den vetenskapliga världsbilden. Annat är till stor del fria fantasier.
Det säger Allan Emrén, filosofie doktor i fysikalisk kemi och anställd vid Göteborgs universitet och Chalmers under 35 år.

Allan Emrén har varit involverad i kärnkraftssäkerheten vid svenska kärnkraftverk och driver i dag företaget Nuchem Research AB och hemsidan www.kunskapomgud.se.

Redan som elvaåring läste han avancerad litteratur i fysik och geologi.

-Jag kallade mig ateist eftersom naturvetenskapen verkade ha svar på alla frågor, men så lyssnade jag till ett radioföredrag av min idol Knut Lundmark, chef för Astronomiska observatoriet vid Lund universitet.

Lundmark sa att Bibelns skapelseberättelse på många punkter stämmer med vetenskapliga slutsatser, något Emrén undersökte och fann vara sant.

-Numera kan jag inte ens tvivla på Gud. Det finns alltför mycket som är oförklarligt utan en skapare.

Förlegad världsbild Många svenskar har en förlegad världsbild, menar han, upptäckter som gjorts under 1900-talet har inte gått in. Kvantfysiken har öppnat perspektiv som till och med Einstein hade svårt att tro på, till exempel att människan skapar när hon tittar ut i rymden.

Einstein menade att det var så bisarrt så det måste vara fel, men efter hans död har forskare utfört experiment som visat att kvantfysiken hade rätt.

Skapelsen i snapshots I dag beskriver fysiker världens tillblivelse med ekvationer och matematiska samband, fram till själva skapelseögonblicket då fysiken inte längre räcker till.

Men om en människa för flera tusen år sedan fick en uppenbarelse om skapelsen och blev ombedd att skriva ned den, hur skulle det ha sett ut? Ekvationer skulle ingen begripa, de skulle snabbt vara glömda.

-Jag tror personen fick se skapelsen i snapshots. Han fick besöka olika tidsepoker som han kallade dagar, och skrev ned vad han såg så noggrant han kunde.

Rena förfalskningar Allan Emrén har grundligt undersökt Bibelns skapelsetexter och anser att Bibelkommissionens över­sättning delvis är rena förfalskningen. Det verkar som översättarna ville att läsarens tankar skulle gå till den världsbild som rådde för flera tusen år sedan.

-Bibelkommissionen var nog övertygad om att skapelseberättelsen inte har något med verkligheten att göra och valde ord som passade den föreställningen.

Till exempel borde ordet som är översatt med ”himmel och jord” ha översatts med ”universum”. Orden som översatts med ”öde och tom”, ”tohu va bohu”, betyder ”utan form, omätbar”.

Det står alltså i Bibeln att skapelsen inte hade någon form, precis som vetenskapen ser på saken i dag: Universum var mindre än en atomkärna, men vaknade långsamt till liv och fylldes med vätgas under ett tillstånd av mörker, död och kaos.

-Ordet ”väte” kände man till först på 1700-talet, hur skulle då betraktaren beskriva det han såg? Väte betyder vattengörare, att beskriva universums materia i form av vatten vore det mest naturliga.

Sannolikhet och kvantfysik Först när Gud sade sitt ”Varde ljus” hade universum blivit tillräckligt stort för att ljuset skulle rymmas, och då var universum cirka trehundratusen år, enligt Emrén.

Hans teori om livets uppkomst bygger både på sannolikhet och kvantfysik, och den stämmer med Bibeln. Han menar att andra teorier inte fungerar, man hamnar i orimliga sannolikheter om man försöker göra beräkningar på dem.

-Majoriteten av forskare tycker inte alls det är underligt med liv, men det beror på att de aldrig brytt sig om att undersöka möjligheterna. De förutsätter att liv måste ha kunnat uppstå av sig självt eftersom det finns, men det är en kolossal massa egenskaper som måste samverka för att liv ska bli möjligt. Sannolikheten att livet skulle uppstå utan en skapare är försvinnande liten.

Hans slutsats blir att Bibelns skapelseberättelse är given av Gud, det är orimligt att tro att den skulle vara en saga.

Kortfattat återberättad -Det finns luckor i berättelsen, ungefär som när man kortfattat återberättar ett längre skeende, men berättelsen stämmer med hur vetenskapen ser på livets uppkomst och utveckling i dag.

Det betyder, menar Allan Emrén, att Gud verkligen bryr sig om människor. Och att människan gör väl i att söka Gud och lyssna till Hans ord.

Kerstin Doyle
Reporter
// kerstin.doyledagen.se
08-619 24 40

Boken ”Vardag vid vägspärren” beskriver Palestina/Israel konflikten

Publicerad 26 oktober 2009 kl. 06:54

 

Vardag vid vägspärren

Demonstrationståget är modell mindre och de flesta i det är unga. De kommer från Nablus på Västbanken och är på väg mot en av alla israeliska vägspärrar. Plötsligt beskjuts de.

 
 
 


Bildmaterial

 Johanna Wallin. 

Bild : Stig Hansén

 

 
 
 


BOKEN. Det kom ingen varning från vakttornet, det bara kom skott. Och det hände en vardag, vilken dag som helst, och det är just det vardagliga som gör att jag tycker om Johanna Wallins reportagebok Jag går aldrig ensam mer.

Hon, som är född 1976 och uppvuxen i Uppsala, kom för två år sedan till Västbanken som en del av ett internationellt följeslagarprogram: hon och de andra är bland annat vid gränsövergångar och vägspärrar och hoppas genom sin närvaro göra livet i de ockuperade områdena mer drägligt.

När den förutbestämda tiden där var över, så stannade hon. Och skrev. Och det är berättelser som hennes som gör att vi förstår lite mer av konflikten mellan palestinier och Israel, också när det som här är palestiniernas röst som hörs mest.

Nyhetstelegrammen behövs, de rapporterar om antal dödade och sårade. Men Wallin gör att vi ser också det andra: Möten mellan folk som aldrig träffats. Den fuktiga havsluften som ligger som ett tjockt täcke över allt. Id-kort som är lika med livet. Barn- och ungdomscenter som drivs av frivilliga lärare.

Det finns också en personlig botten i den här berättelsen: hennes pappa, som är jude, försvann tidigt ur hennes liv och nu söker hon honom. Berättelsen om honom ligger mellan kapitel som handlar om annat, men han är närvarande i vartenda andetag. Wallin vet inte hur mycket hon efterkonstruerar när hon ger oss episoderna och anekdoterna från tiden med pappan, så i grund och botten är han en gåta. Hon fick veta först sent att han lämnat Uppsala, rest tillbaka till Israel och gift sig med en kanadensiska. ”Jag hade någon att sakna, någon som uppenbarligen inte brydde sig om mig det minsta. Hur skulle jag kunna finna frid med den vetskapen?”

Frid. Fred. Och så är det åter bara en vanlig dag i Palestina. Det vanliga helvetet. Muren. Eltillförseln som stoppas. Ännu en palestinsk pappa som känner av förtrycket.

Och så Johanna Wallins pappa. Någonstans. ”Om vi möttes i dag, hur skulle du se mig då?”

Efter denna fråga kommer insikten som får den här kärleksfulla reportageboken att växa: ”Jag vet att hur man behandlar andra avgör vem man själv är.”

Så enkelt, så svårt.

Stig Hansén

” Krigets rötter”En bok som handlar om Palestina/Israel konflikten


Publicerad 26 oktober 2009 kl. 06:52Uppdaterad 26 oktober 2009 kl. 06:53

 

Krigets rötter

Under mer än 60 år har konflikten i Palestina ständigt flammat upp i våld. Mats Holm har läst Sören Wibecks sakliga historieskrivning och Stig Hansén har gjort Johanna Wallin sällskap vid vägspärrarna.

Bildmaterial

 BRENNAN LINSLEY

 LEFTERIS PITARAKIS

Sören Wibeck. Anders Brunkert

Ett land två folk Israel Palestina – konfliktens historia

Sören WibeckHistoriska Media


boken. Mycket har sagts om journalisten och fotografen Donald Boströms artikel i Aftonbladet i augusti i år. I den redogör skribenten för en icke-bekräftad uppfattning bland palestinier att israeler stjäl organ från döda palestinier. Trots att han inte lyckats leda någon organhandel i bevis avslutar Boström sin artikel med ett krav: ”Dags att bringa klarhet i denna makabra verksamhet om vad som försiggår och vad som försiggått på de av Israel ockuperade områdena sedan intifadan startade.”En svensk ambassadör i Israel tog omedelbart, och för att komma från en diplomat, i ovanligt starka ordalag avstånd från innehållet i texten. Den debatt som sedan följt har i huvudsak handlat om detta: det självklart olämpliga i att svenska statens representanter kommenterar och över huvudtaget har officiella synpunkter på tidningsartiklar och att Boström inte redovisat vilka faktauppgifter som får honom att kräva ”klarhet i denna makabra verksamhet”,Dramaturgin är förutsägbar. Den illustrerar inte bara ett förändrat tonläge i det offentliga samtalet utan lika mycket en glidning när det gäller journalistikens roll. Något vårdslöst skulle man kunna säga att det klassiska credot opartiskhet börjar trängas undan av en mer twitteranpassad devis: ställningstagandet är viktigare än innehållet.I Aftonbladets publicering av Donald Boströms artikel kan man utgå ifrån att journalistens uttalade och väl kända sympatier för palestiniernas sak var själva förutsättningen för att artikeln över huvud taget trycktes.Jag kommer att tänka på detta när jag läser Sören Wibecks alldeles lysande bok Ett land två folk Israel-Palestina – Konfliktens historia.I förordet skriver Wibeck att han vill skriva en opartisk bok, men undrar om detta verkligen är möjligt.Å ena sidan visar Wibeck med sin inledande osäkerhet att spelplanen förskjutits, han säger att vänner varnat honom, marken är minerad, fatwor eller beskyllningar om antisemitism väntar den som väljer fel terminologi, ”mur” eller ”skyddsbarriär”, ”terrordåd” eller ”självförsvar” – begreppen avslöjar dig.Å andra sidan, med sin bok visar Wibeck att gammal hederlig journalistik naturligtvis är bästa botemedlet. Att låta konfliktens parter definiera rätt och fel är att abdikera. Wibeck gör inte det. En mur är en mur är en mur. Ett terrordåd alltid ett terrordåd.Tonfallet är sakligt, redogörelsen för konfliktens historia ringlar sig pedagogiskt och i sakta mak framåt. Judarnas självbild av att vara det utvalda folket krävde tidigt en motbild, de icke-utvalda andra, ådagalagd bland annat i Gamla Testamentets sedelärande berättelse om den förslagne juden David heroiska seger mot den smått debile araben Goliat.Två epoker senare, när romarnas styre ersatts av muslimernas efter profeten Muhammeds erövring, var det muslimerna som på motsvarande sätt betraktade judarna som underlägsna – en tid gick judar och kristna under benämningen ”dhimmi”, skyddsfolk, de fick skydd i utbyte mot underkastelse under muslimska härskare.Wibeck skriver med folkbildande hand, prosan är tät, ändå flyhänt. Kronologiskt redogör han för områdets utveckling och de två folkens status under det osmanska riket, kolonialism, världskrig och staten Israels grundande. Det är klassisk folkbildande journalistik när den är som bäst eftersom den fyller ett den upphettade konfliktens behov av kylig fördjupning och klargörande historisk orientering.Rapporteringen från Israel-Palestina har länge vilat i händerna på några av journalistikens bästa namn: Cordelia Edwardson, Nathan Shachar, Arne Lapidus, Cecilia Uddén.Men medielandskapet förändras, på gott och ont. Kunniga korrespondenter med inflytande som utrikesministrar spelar inte längre soloroller i det offentliga samtalet, snarare har de förpassats till statister. Desto större utrymme får profilerade opinionsbildare.Jag tror att det är en vansklig väg att gå; den leder till Fox News, till Michael Moore. Polariserad slagordsjournalistik där syftet inte längre är att komplicera verkligheten utan att lägga den tillrätta.Sören Wibecks bok visar att de klassiska journalistiska dygderna fortfarande är de bästa.
 
 Mats Holm

Morgonbön 091028

Morgonbön

091028

Allsmäktige Gud, vi kommer inför dej idag och vill tacka dej för allt som du gjort.

Vi vill tacka dej för din underbara skapelse som vi dagligen får uppleva.

Tack för höstens undrar. Hjälp oss att se det som finns runt omkring oss, att stanna upp och njuta av de små ting som är så små men ändå så stora.

Hjälp oss att bli lika berörda i våra möten med människor. Att bli påminda om att de är våra medmänniskor, och att vi ska vara mot dem som vi skulle vilja bli bemötta.

Tack Fader för att du har visat oss just vem du är genom att komma till oss genom din Son Jesus Kristus.

Tack Gud för att du har sänt din Heliga Ande till oss för att ge oss kraften och visheten som vi behöver   för att sprida budskapet om din kärlek till andra,

    för att hjälpa människor inse vilka vinster de kan få genom att dela med sig av sin tid, sig själv och pengar med dem som verkligen behöver det.

———

Vi ber för de som inte har det lika bra som vi har det, för de som är ensamma, sjuka, uppgivna och utstötta.

Vi ber för de i andra länder som lider på grund av krig, och naturens grymheter.

————

Jesus hjälp oss,

   att lära av det som du gjort och sagt så att vi kan förstå hur och varför vi ska bryr oss om våra medmänniskor,

   att förstå att vi alla har ett ansvar att arbeta för en förändring av attityder bland människor i vår närhet, bland dem som har makten att bestämma i vår kommun, vår Riksdag och andra länders regeringar

——-

Käre Gud, fyll oss nu med din Heliga Ande så att inga av oss kommer att gå härifrån idag utan att bli berörda och få lust att följa i Jesu fotspår.

Amen

Tidigare äldre inlägg