Tankar kring de aktuella problem som nu 11-01-17 drabbar Tunisien

17 Jan 2011 Kommentera

av Jonathan Ashauer i Dagsaktuella ämne, Insändare, Politik, Politiska, Riks- och Världsnyheter

Det är med stor sorg som jag dagligen får höra om hur det har blivit i Tunisien.

Vi var två som var där i augusti och turistade. Stannade på en fin hotellanläggning men såg till att vi även upplevde och såg en del av landet.

Vår guide berättade om hur landet hade styrts, hade blivit politiskt och hur de vanliga människorna hade det. Vi blev förvånade när vi fick höra att trots det ganska hårda politiska styret och att det inte fanns samma friheter som i andra länder, hade folket på många sätt det rätt så bra. Unga människor uppmuntrades att utbilda sig, och kvinnors rättigheter var långt bättre än i andra muslimska länder. Men tyvärr har för höga matpriser i Tunisien gjort många missnöjda och satt igång protester och kravaller. Dessa har blivit så omfattande att Presidenten har flytt landet efter det att  försöken att lugna folket har misslyckat.

Nu verkar det som demonstrationer, kravallerna,  har gått överstyr och pöbeln har börjat ta över. Som i så många andra länder när sådant händer finns det folk som tycker att det är kul att bråka med armén, polis och andra som försöker att återinföra ”ordning”.

Och så finns det de som passar på att plundra affärerna, och från det sista jag hörde började vanliga människor som tidigare protesterat blir oroliga för sin säkerhet. Hur många andra länder har inte detta hänt? Om man tar bort en ledare som har styrt med nästan diktatoriska metoder blir det kaos. Olika element passar på att ge igen och försöker skaffa sig så mycket politisk makt som möjligt ofta på bekostnad av folket.

Ett bra exempel på detta fick jag uppleva när jag nyss hade kommit till Sverige 1979 och börjat att läsa svenska. Det var då det förekom oroligheter i Iran. Shahen höll på att tappa greppet om landets styre och bland folket, särskilt de universitetsstuderande, ropades det: ”Ner med Shahen! Leve Ayatolla Khomeini (som  då befann sig i landflykt i Frankrike).

Bland dem som jag läste svenska med fanns många iranska  universitetsstudenter som ville att Shahen skulle bort och att Khomeini skulle få styra landet istället. Men det fanns också en tystlåten kille bland dem som till mig sade: ”Vänta du bara, om några år kommer de att börja ropa Ned med Khomeini”, vilket var precis det som hände.

Shahen som hade gjort mycket för att Irans folk skulle få det bra kunde inte förstå varför folket ville bli av med honom. Han gjorde sina misstag, fängslade många oppositionella, satt in polis och militären mot upprorsmakarna vilket inte gjort det bättre.

I alla fall blev det som det blev. Landet är nu mer förtryckt än någonsin och styrs av en religiös elit som använder Islam för att förtrycka folket. Nu finns det en president som verkar vara beredd att börja krig mot västvärlden, särskilt USA. Om landet förfogar över kärnvapen är det ingen som riktigt vet.

Ytterligare ett exempel är President Tito som med en stark hand styrde över hela Jugoslavien. När han försvann blev det kaos och krig mellan de olika staterna.

 Irak är ett annat exempel. Saddam var en diktator som inte drog sig för att röja undan dem som opponerade sig mot honom eller som han misstänkte var farliga.  Genom USAs agerande lämnades ett vakuum efter det att han störtades, och vi ser vad som hände när han försvann.

Ett, enligt min mening onödigt handlande: USA skulle ha kunnat ta över landet utan att avfyra ett enda skott genom att komma in ”Bakvägen”. Alltså genom bistånd gjort Saddam beroende och därmed lätt att röja undan. En ny maktövertagare skulle kunna ha förberetts under tiden.

Det intressanta är att när kaoset i Irak var som värst tyckte många välutbildade att det var bättre under Saddams tid. Då var det ordning och reda, och om man skötte sig dvs underkastade diktaturens villkor, fanns det inget att vara rädd för.

I alla fall, nu är det Tunisien som skulle kunna befinna sig på randen av ett politiskt och inbördes sammanbrott. Och det märkliga är att problemet kan har orsakats av den tuniske Presidentens välvilja. Han gjorde så att många unga fick möjligheten att studera på universitet och när dessa utbildade kom ut i vardagslivet och inte fick några jobb och ställdes inför detta faktum blev det missnöje.

Så var det även under Shahens tid. Det var universitetsstudenter som starkt bidrog till Shahens fall. Ironiskt att utbildning kan bidra till ett lands politiska och kulturella undergång.

Jag hoppas och ber att Tunisien ska besparas samma öde för befolknings skull och därför att det finns risk att ett sådant kris kan orsaka instabilitet i de kringliggande muslimska länder. Det saknas inte radikala islamistiska element som gärna ville att något sådant  skulle hända.